[Italienska] I Italien matar tv-nyheterna och nyhetsssidorna oss bild efter bild med en verklighetsbeskrivning av den 15 oktober som en dag då ett gäng ligister tog över en god sak och förstörde allt. Bankdirektören Mario Draghi beskriver händelserna i ungefär samma ordalag. Vissa, som Bersani, går längre. Han har bett Maroni rapportera till parlamentet under de närmaste dagarna eftersom man, likt den 14 december förra året, är rädd för att de färgglada ungdomarna med tält antingen fått med sig en infiltratör á la Kossiga, eller för att polisen med flit låtit bråkmakarna hållas.

Verkligheten ser återigen annorlunda ut, och går långt bortom både dessa kommentarer och de som börjat spridas inom rörelsen.

Den 15 oktober hamnade vi i en absurd situation då demonstrationsarrangörerna väl framme vid Piazza San Giovanni för länge sedan hade gett upp idén om att ta sig vidare mot de romerska maktpalatsen – det enda som skulle ha varit effektivt en dag som denna. Idag kom den utbredda och orepresenterbara ilskan till sitt fulla uttryck, något som föregående dagars initiativ försökt desarmera och kanalisera.

Det kan även stämma att början på dagen tog en vändning som är svår att förklara (men ändå lättare att förstå nu än andra gånger, om vi får säga vårt) med angrepp på banker, stadsjeepar och guldbutiker. Men det vi såg var något helt annat än en grupp av upprörda, infiltrerande karbinjärer eller fascister som man vill få det till i sociala medier. Det vi såg var en demonstration bestående till övervägande delen unga, som inte företräds av någon ens inom rörelsen, som helt och hållet identifierar sig i budskapet ”Que se vayan todos”. Unga studenter, arbetslösa eller osäkert anställda som med gasmasken i ryggsäcken gick ut för en dag av återtagande, lite som den 14 december förra året, där manifestationen trots arrangörernas alla planer svämmade över och tog sig utanför avspärrningarna och medieringarna.

Låt oss inse att om det finns ett land där indignationen borde omvandlas till en massiv ilska så är det just Italien, som genomgår en verkligt plågsam period.

Dagens händelser på Piazza San Giovanni som efter omständigheterna under flera timmar förvandlades till ett massivt motstånd mot polisen vilka försökte pressa tillbaka en enorm vrede mot åtstramningspolitiken. Kanske det är svårförståligt för många, men timmarna av motstånd i Rom visade att det är möjligt och genomförbart att enas i en revolt mot skulderna, uppoffringarna, den politiska eliten och nedskärningarna.
Det skulle inte ha kunnat gå på något annat sätt en dag som denna. Det var givet redan från början och det låg i luften att de förbestämda planerna skulle överskridas. Trist för de som bara ville se om sin lilla trädgård och vinna några mandat för vänsterpartiet SEL i nästa val. När organisatörerna fattade beslutet att inte gå vidare mot maktens palats lämnade de fältet fritt åt spontaniteten, som ända från början och utan vägledning riktade sin attack mot det som ses som symboler för ett orättfärdigt system.

Det var ödesbestämt och det var rätt. Vi befinner oss i Berlusconis och politiska klassernas Italien.

Det skulle ha slutat med något möte på Piazza San Giovanni, men det slutade med flera timmar av motstånd…

 

Que se vayan todos (och då menar vi todos).

 

/ Plus militant

 

 

Översatt av Josef Yusuf för motkraft.net